När lär sig egentligen barn att ljuga, eller kalla det hellre att undanhålla sanning?
En ambition jag har som förälder är att barnen ska kunna berätta olika saker och ting, hellre berätta en lite obehaglig sanning och prata om varför det blivit som det blivit än att undanhålla en sanning för att den är lite "skämmig".
Sonen är ju tre och ett halvt år så det är inga dramatiska saker som smygrökning, snatteri eller dylikt jag pratar om men jag vill gärna att han får med sig principen att kunna berätta redan nu när han är barn!
Han gillar ju att tugga tuggummi och det brukar han göra när han kollar tv men några gånger är det där tuggummit borta efter en stund. Han är duktig på att tugga, kan hålla på över en timme med samma tuggummi som långsamt tappar smak..
Förmodligen har han svalt det men när jag frågar så ser han så generad ut så jag blir osäker. Snällt ber jag honom tänka efter vart det är och att jag vill att han berättar. Jag säger att jag vill veta för att inte lillasyster ska hitta det och stoppa i munnen. Och så vill jag förstås inte hitta gamla tuggummi bakom soffan när vi städar eller så.. Så drar han i med olika svar liksom lite för att göra mig nöjd. Svar som "i papperskorgen", "i örat" med mera..
Så vad tror ni? Har han svalt och glömt att han svalt eller har han kommit på det gamla tricket att det fastnar lätt när man kletar ut det? Att han inte slängt det i papperskorgen eller toan vet jag, han har hållt sig på sitt rum och vid tv:n sen han fick det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vad glad jag blir när du skriver en liten hälsning till mig!