Inget ont om män, men...

Trappkoden knäckt. Edith kryper vid drygt 9 månaders ålder uppför hela trappan i vårt hus. Stolt fröken som ser sig om när hon "nått toppen". Vi har ännu inte satt upp en grind på nedervåningen men jag inser nu att det är ett av helgens projekt, ett tu tre så sitter hon på andra tredje trappsteget trots att vi andra är kvar på nedervåningen. Så för att kunna slappna av här hemma får vi ett tag ha grindar både uppe och nere.

Även Herman lärde sig tidigt att krypa uppför trappan, jag minns att han kröp upp till vår lägenhet på tredje våningen med en dåres envishet så fort han fick möjlighet
Inget ont om män, pappor eller karlar på något sätt men jag har svårt att föreställa mig att de:

1) ringer varandra på vintern för att ventilera sina barns behov av frisk luft.

2) på en halvtimme riggar fika (varm choklad och macka) samt klär på sig själv samt två barn varav den ene inte kan gå och den andre inte vill klä på sig själv, och nu till det mest centrala:

3) träffar sina kompisar (Maria och Linda!) för att med en hand dra en snowracer helst i snön och med den andra manövrera en barnvagn (helst då inte i snön) och samtidigt prata med varandra samt svara på barnens frågor om när man egentligen är framme och när ska den där varma chokladen egentligen serveras.

Detta gjorde vi i alla fall idag och på punkt 1) fick vi alla röda kinder, punkt 2) chokladen räckte till alla och punkt 3) sa vi på väg hem att nästa gång går vi INTE till backen på andra sidan ån.

Att stanna vid närmaste backen räcker gott och väl, det inser jag nu när jag gjort denna sjumilamarsch två gånger på lika många veckor..

Men humöret gott och nu är vi hemma, däckade framför Astrid Lindgrens jul-DVD som man fått i julklapp från ICA!