Träffade min nye chef idag. Ett förmiddagsmöte för att prata arbetsuppgifter och upplägg inför 1 mars. Jag hade goda förhoppningar inför mötet och de infriades fullt ut. Har turen att ha en otroligt lättsam men också kunnig och seriös chef, intresserad av det vi jobbar med men också att alla ska ha möjlighet att säga sitt.
Vill sätta fingret på det här med att ha dubbla känslor inför jobb-återgång. Känns roligt att komma tillbaka till jobbet och ta itu med aktuella utmaningar och uppgifter. Känns roligt att se hur myndigheten utvecklas, roligt att få gå olika interna utbildningar som ordnas under året. Har ett jobb som jag trivs med och min ambition är att också ha roligt på jobbet. Roligare än vad det var när jag gick hem på ledighet, då var det tungt (obs, höggravid..) och vi jobbade bara för att få allt klart hela tiden. För lite skratt och för lite glädje - då! Min ambition nu måste vara att fortsätta jobba som bara den men också se till att ha roligare på jobbet. Ingen annan kommer göra det åt mig! Har kolleger som jag kan ha roligt med också!
Det jobbiga då - det är den kommande separationen från barnen. Det är tufft för mig att inte vara med dem så mycket som jag är nu! Jag vet förstås att de har det jättebra med pappa/ mormor/ farmor och farfar som ska ta hand om dem innan dagisinskolning men det tar inte bort hur det känns i mitt hjärta. Rationellt vet jag att så här är det att få barn - man föder dem man uppfostrar dem man släpper taget.. Lite i taget men ändå. Nu är första gången jag släpper taget om dottern lite mer än att bara några timmar som jag gjort innan. Säkert nyttigt och nödvändigt men ändå...
Har i alla fall tillbringat eftermiddagen med juvelerna här hemma:
Det måste vara världens omställning. Men jag tror att det är bra att du går in med ambitionen att det ska vara roligare, lättare. Då brukar allt det jobbiga lösa sig också.
SvaraRadera