lördag 12 maj 2012

Stelbenta byråkrater!?


Denna artikel publicerades på Expressens hemsida 9 maj, 2012. Läs och fundera - vad tycker du?
Sara 

Få yrkesgrupper hudflängs lika hårt och ofta som försäkringskassans handläggare. Ibland är kritiken ytterst välförtjänt, men ganska ofta angrips tjänstemännen bara för att de följer regelverket. Det brukar heta att de är nitiska och stelbenta.En sorglig historia om en förtvivlad pappa från Umeå har utlöst den senaste vågen av avsky. I höstas blev varje förälders värsta mardröm verklighet för honom, när hans nioåriga dotter avled efter en längre tids sjukdom. Sedan dess har han fått sjukpenning. Förra veckan fick han besked om att någon ersättning inte längre skulle betalas ut. Han hade passerat 180-dagarsstrecket och bedömdes ha full arbetsförmåga.


Beslutet skakade om mannens tillvaro. Han skrev ett Facebook-inlägg om den djupa orättvisa han upplevde och det har delats över 80 000 gånger. Det är lätt att förstå pappans förtvivlan och på samma gång svårt att förstå vidden av hans sorg. Men det är inte rimligt att göra försäkringskassan till syndabock.
Myndigheten har följt reglerna, regler som för övrigt är förnuftiga. De innebär att man inte kan sjukskrivas för tillståndet sorg, annat än tio dagar efter ens barns död. Därefter får de flesta sjukpenning ytterligare en tid, för sin psykiska ohälsa. Men såvida sorgen inte har utlöst en allvarlig psykisk sjukdom kommer en dag då ersättningen tar slut. Det innebär inte att försäkringskassan kallsinnigt anser att människors sorg har läkt ut, bara att en nödvändig gräns för det ekonomiska ansvar staten kan ta för livets obarmhärtiga gång har passerats.

Den som förlorar ett barn bär med sig sorgen livet ut. En välfärdsstat ska stötta de drabbade - det är exempelvis viktigt att psykologhjälp erbjuds - men inte genom att ta över försörjningen, bortom en akut fas.
Man kan naturligtvis tycka att reglerna borde vara mer generösa. Men den kritiken bör riktas mot politikerna som bestämmer, snarare än handläggarna. Försäkringskassans bespottade "stelbenthet" är den bästa garanti som finns för att människor behandlas lika. Visst kan det låta lockande med handläggare som navigerar efter sina bultande hjärtan i stället för regelboken, ständigt villiga att göra ett undantag här eller där när medlidandet så kräver.
Men en sådan ordning skulle nära ett gigantiskt godtycke, som inte hör hemma i myndighetsutövning. De sympatiska, vältaliga och välordnade skulle få vip-status i sjukförsäkringen, på alla andras bekostnad.
Sedan är det naturligtvis viktigt att försäkringskassans personal uppträder vänligt och tar sig tid att förklara sina beslut. Mycket tyder på att detta har brustit i fallet med pappan i Umeå. För det har myndigheten bett om ursäkt.

Däremot ska försäkringskassan aldrig behöva be om ursäkt för att den följer regelboken. I den privata sfären är det viktigt att vi visar varandra empati. Men offentlig maktutövning måste alltid sätta rättssäkerheten främst.

1 kommentar:

  1. Jag tycker att det är en bra artikel och jag håller med skribenten. Sedan kan man tycka vad man vill om reglerna. Men reglerna finns där av en anledning. Det är oerhört tragiskt det som drabbat pappan, men jag tycker att han ställer orimliga krav. Eller inte krav, för det har han väl inte ställt, men du förstår vad jag menar. Jag tycker inte att han har rätt att känna sig orättvist behandlad på något sätt.
    Vi kan inte ha ett flexibelt system där vi ska ta ställning för särskilt ömmande fall. Vem ska bedöma det? Vad som är särskilt ömmande. Hur ska det kunna bli rättvist? Det skulle leda till rättshaveri och anarki. Nä nu överdriver jag lite. But u get the point.
    Som skribenten skriver, sorgen försvinner aldrig. Vad menar pappan. Att han ska försörjas av staten resten av livet? Ja tack. Får jag det också då? Så himla bekvämt det skulle vara.
    Vi är alla olika och tacklar sorg på olika sätt. Jag skrev in mig vid UU fyra månader efter att jag förlorade Julia. Sedan hårdpluggade jag bort den akuta sorgen. Min man började arbeta strax efter, trots att ingen krävde det eller förväntade sig det av honom. Det var vårt sätt att hantera det. I samband med att vi förlorade Julia fick vi kontakt med många i samma situation. Jag tror inte jag har träffat någon som har varit långtidssjukskriven, utan de flesta har försökt gå tillbaka till någon form av vanligt liv. Inte till 100%, utan mer ett något reducerat liv. Men ändå. Försökt komma in i rutiner igen. De jag har mött har haft bra stöd, från sjukhus, psykologer, terapeuter, präster osv.
    Jag vet inte vad den här pappan har fått för stöd. Det kanske har brustit. Jag vet inte. Han kanske borde ha fått bättre att stöd att återvända till någon form av rutiner istället för att bara rycka bort mattan under fötterna på honom. Men som sagt var. Det vet jag inget om. Han kanske går regelbundet i någon form av terapi.
    Ha en fin lördag

    SvaraRadera

Vad glad jag blir när du skriver en liten hälsning till mig!