Var på väg att köra jumparacet också, sonen hade terminspremiär på sin älskade barnjumpa klockan sex. Han var peppad och han var glad, såg fram emot att träffa sina kompisar i jumpahallen. Jag var fullastad med grejer till dottern och vattenflaska och tröjor till honom, båda ska ju förstås med när jag är enda vuxen hemma. Vi käkade middag hemma och kom iväg utan problem men när vi steg ur bilen vid jumpan så kommer sonen på ATT MAMMA HAR GLÖMT MINA SKOOOOOR. VÄÄÄÄÄÄRLDSKRIG. MÅÅÅÅÅÅÅÅSTE HA MINA SKOOOOOOOOOR.
Gråt- och skrikattacker och mina försök att prata honom till rätta funkade inte för fem öre. Dottern sympatigråter och jag försöker prata om att bästa kompisen säkert kan tänka sig att köra utan skor. Jumpan börjar om tre minuter, åka hem och hämta dem kommer vi inte hinna och nånstans i mig tycker anti-curling-mamman att det inte vore bra heller. Alternativet är att åka hem (se där ja, lite hot också.) och inte vara med den här gången. Han skriker och hon skriker och där står vi mitt på en skolgård och massor av barn och mammor och pappor strömmar förbi och det kommer väl både förvånade och lite medlidsamma blickar.
Och allt det här skrikandet gör mig bara arg. Det leder ju ingenstans! Så, jag packar ihop barnen och vi åker hem. Hem där de lugnar ner sig och vi kan prata om det som hänt. Prata om varför han blev arg och varför jag blev arg för att han var arg och hur vi kan göra nästa gång han bara vill skrika sådär. Är det nåt i blivande fem-åringars utveckling som är så här? Nåt jag missat? Raseriutbrott och ilska? Känner mig själv frustrerad av de här reaktionerna, ungen man älskar så mycket som ibland blir helt förbytt. Hur länge ska det vara så?
Oj, imponerad att du är så pedagogisk, måste lära mig att inte bli arg och frustrerad utan bara bita ihop.
SvaraRaderaDet var det jag absolut inte var idag- blev så arg Och sen arg på mig själv för att jag var arg. O-bra
SvaraRaderaOj vännen!! Vilken jobbig situation för er!!! Arga barn är något som vi kommer få tass med genom hela livet i perioder, tänk dig tonåren sen...och du som kommer ha en tonårsdotter!!;-) Men du kommer fixa det galant, du är en jättebra mamma som FÅR bli arg emellanåt!! Det är ingen som fixar att konstant bemöta sina barn med pedagogiska argument och medel all the time! Vi har rätt att bli arga och det är nog bra för barnen att se att vi kan bli det också... En snart femåring har massa känslor inom sig och de arga känslorna måste också komma upp till ytan ibland, även som"negativa" känslor är positi va ju!! H blir också sådär arg ibland, för ingenting(tycker vi men uppenbarligen tycker han det och då kan han skrika och gråta av ilska... de testar och känner massor och måste på något sätt visa oss hur de känner... jobbigt absolut, det är som du skriver- man känner inte igen sin lille goe pôjk, men de försöker bara hitta sig själva!:-) Stor kram till dig! tyck
SvaraRaderaTack Sara för att du delar med dig. Vi har alla varit där eller kommer hamna där för eller senare. Det är mänskligt, det är en del av livet. Lika mycket som glädjetårar så måste arga tårar få finnas. Kaos och förändring........... det är vägen till utveckling. Vilken tur för Herman att han har just dig som mamma! kram
SvaraRadera