Tillbaks till ruta 1 utan att passera Gå

Kan man bli besviken över nåt som man visste hur det skulle bli, som sen ändrades till det bättre och sen ändrades till det ursprungliga igen??

Jag har vetat sedan länge att mannen skulle vara borta ganska länge den här gången, jobb från onsdag till onsdag inklusive helgjobb. Jag har vetat länge att att jag första dagarna skulle få lite hjälp av svärföräldrarna och sista dagarna lite av min pappa. Har känt mig OK med det och visste att helgen skulle jag få rodda med själv. Allt går - det är min filosofi!

Så ringde mannen igår och kunde lämna det glädjande beskedet att han nog kunde komma hem typ ett dygn mitt upp i allt! Jag blev glad förstås, både för att träffa honom men också för möjligheten att få komma iväg på nån timmes egentid.. Härligt! Lyckligen nog så berättade jag inte det för barnen, att pappa skulle komma hem en sekund, utan det ändrades igen när dagens samtal kom att det skulle krävas jobb även under söndagen.. Jahaja, ruta 1. Nu står vi här! Igen.

Ibland är det bättre att inte få ändrade planer. I alla fall inte om de ska ändras igen!

Stelbenta byråkrater!?

Denna artikel publicerades på Expressens hemsida 9 maj, 2012. Läs och fundera - vad tycker du?

Sara 

Få yrkesgrupper hudflängs lika hårt och ofta som försäkringskassans handläggare. Ibland är kritiken ytterst välförtjänt, men ganska ofta angrips tjänstemännen bara för att de följer regelverket. Det brukar heta att de är nitiska och stelbenta.En sorglig historia om en förtvivlad pappa från Umeå har utlöst den senaste vågen av avsky. I höstas blev varje förälders värsta mardröm verklighet för honom, när hans nioåriga dotter avled efter en längre tids sjukdom. Sedan dess har han fått sjukpenning. Förra veckan fick han besked om att någon ersättning inte längre skulle betalas ut. Han hade passerat 180-dagarsstrecket och bedömdes ha full arbetsförmåga.

Beslutet skakade om mannens tillvaro. Han skrev ett Facebook-inlägg om den djupa orättvisa han upplevde och det har delats över 80 000 gånger. Det är lätt att förstå pappans förtvivlan och på samma gång svårt att förstå vidden av hans sorg. Men det är inte rimligt att göra försäkringskassan till syndabock.

Myndigheten har följt reglerna, regler som för övrigt är förnuftiga. De innebär att man inte kan sjukskrivas för tillståndet sorg, annat än tio dagar efter ens barns död. Därefter får de flesta sjukpenning ytterligare en tid, för sin psykiska ohälsa. Men såvida sorgen inte har utlöst en allvarlig psykisk sjukdom kommer en dag då ersättningen tar slut. Det innebär inte att försäkringskassan kallsinnigt anser att människors sorg har läkt ut, bara att en nödvändig gräns för det ekonomiska ansvar staten kan ta för livets obarmhärtiga gång har passerats.

Den som förlorar ett barn bär med sig sorgen livet ut. En välfärdsstat ska stötta de drabbade - det är exempelvis viktigt att psykologhjälp erbjuds - men inte genom att ta över försörjningen, bortom en akut fas.

Man kan naturligtvis tycka att reglerna borde vara mer generösa. Men den kritiken bör riktas mot politikerna som bestämmer, snarare än handläggarna. Försäkringskassans bespottade "stelbenthet" är den bästa garanti som finns för att människor behandlas lika. Visst kan det låta lockande med handläggare som navigerar efter sina bultande hjärtan i stället för regelboken, ständigt villiga att göra ett undantag här eller där när medlidandet så kräver.

Men en sådan ordning skulle nära ett gigantiskt godtycke, som inte hör hemma i myndighetsutövning. De sympatiska, vältaliga och välordnade skulle få vip-status i sjukförsäkringen, på alla andras bekostnad.

Sedan är det naturligtvis viktigt att försäkringskassans personal uppträder vänligt och tar sig tid att förklara sina beslut. Mycket tyder på att detta har brustit i fallet med pappan i Umeå. För det har myndigheten bett om ursäkt.

Däremot ska försäkringskassan aldrig behöva be om ursäkt för att den följer regelboken. I den privata sfären är det viktigt att vi visar varandra empati. Men offentlig maktutövning måste alltid sätta rättssäkerheten främst.

• Av Ledarredaktionen ledare@expressen.se

Olika fredagstriggers!

Man går ju helt klart igång på olika saker, en fredag.
Maken ska vara borta större delen av helgen så efter att ha farmor och farfar här några dagar är det nu jag och kidsen igen. Njutning för mig var att genomföra veckans tredje löp-pass direkt till dagis där jag kunde hämta strax efter tre. Lyx i sig! Mer fredagslyx för mig är en film och lite gott att äta, finns ett glas vin också som inte fastnade på bild. Säkert somnar jag innan filmen gått halvvägs, att kolla filmer en fredagskväll är ej min specialitet..

Dottern är fullt fredagsnöjd med att klistra nya plåster i sin panna där man faktiskt kan hitta ett litet blåmärke om man tittar riktigt riktigt riktigt noga. Och smaka lite av brorsans snacks också, det är fint det.

Och sonen, han fick önska maten och eftersom jag ikväll väljer minsta motståndets lag blev det som önskat både köttbullar och pasta till dem. Och lite snacks..

Njut fredagen fina ni!

Leta mask

Nu ska jag dela med mig av ett riktigt uppskattat gratisknep, speciellt för den son har barn i H och E' ålder.

Efter regnet. Ut och leta mask! Lägg dem i en hink och berätta för maskarna att de ska få följa med på äventyr! I vårt fall komposten och få Massor Av Mat!! Hela asfalten kryllar av mask, kidsen älskar det. Och jag med, gå i regnjacka med dem och samtidigt lyssna på deras glada bubbel. Torsdagslycka!!

Hungerspelen

Sitter på tåget på väg till Stockholm. Känner mig lite trött och hade nog behövt att vila lite. Tills... Tills jag köpte Hungerspelen i pocket och en stor kaffe på Pressbyrån. Så fort tåget rullade iväg började jag läsa och fastnade direkt.

Otäck. Som f-n. Men bra. Riktigt bra. Läs den! Finns i pockethyllan på första bästa bokshop.

Som den här gamla bilden på sonen,

Så har jag känt mig idag.. Tidig start och fullt ös, nu har jag kraschat i sängen med en sovande femåring bredvid mig. Maken är borta på jobb, igen, och då gick det inte att sova i egen säng. Smart kille det där..

Dagen har varit fylld av möten och nya punkter på att göra- listan. Mitt upp i allt uppstod en medarbetarsituation i ett kundmöte på jobbet och jag kom helt ur fokus medan vi jobbade med olika kontakter och rapporter. Slutet gott i alla fall.. Skulle på en afterwork som ställdes in. Julia kom inte hemifrån, Elin kom för tidigt och jag för sent. Typiskt! När tillfälle ges!

Det var onsdagssummeringen det!!

En toffel från Karlskoga!

Storlek 23

Fick för mig att rota igenom några kartonger och påsar med urvuxna barnkläder/ skor idag. Tycker nåt av det raraste som finns är barnskor i små storlekar som inte riktigt blivit slitna, bara urvuxna och på sin höjd lite använda. Nu är det dottern som kan ta vid brorsans urvuxna Karlskogatoffel i storlek 23, måtte hon inte fullständigt vricka sina fötter bara!

Femårsåldern

Älskar femårsåldern. För det mesta. Nej, hela tiden - bara på olika sätt.

Ena stunden stor och stark och ska bli militär, vill själv sova hos kompisar och tar hand om sin lillasyster så det riktigt brummar i hjärtat av mammakärlek. Pratar om solen och månen och att det är ju så härligt nu, när det är vår.. mamma. Ska vi plocka blommor? Och så kommer det en idé, en om nåt med pyssel eller nåt med lego som vi ska bygga ihop. Och hur många rondeller finns det egentligen i Sverige? Hur dog egentligen Tengil? Fröken X på dagis är rolig för hon leker med barnen men fröken Y verkar man klara sig utan. I affären får man seriös hjälp med att hämta grejer i olika hyllor, han vet ju precis vart allt finns nu. Och det bästa är om mamma släpper till och köper tuggummi i kassan. Kan spänna bältet själv i bilen och cykla utan stödhjul.

Andra stunden liten och hjälplös. Kan inte ta på skorna. Retar lillasyster så att jag ska bli arg, stubinen är kort när jag märker det är ”på flit”. Lyssnar inte och är i sin egen lilla värld. Eller som ikväll, upptäckte att älskade kaninen var glömd på dagis och det blev en sorglig kväll.. Både mamma och pappa fick killa på ryggen och bulla upp med andra gosedjur som kompensation. Sorgligt.

Femårsåldern..