Det oundvikliga

Sista gången på sonens simskola idag, Kul att se hur han utvecklats under terminen - helt plötsligt är det inga problem att få vatten i ansikte och komma under vatten när han hoppar. "Som en fisk"! Nästa termin kör vi igen, då går han upp en nivå och klarar sig utan förälder i vattnet.

Och nu. Det oundvikliga. Det som säkert händer alla föräldrar någon gång när barnen är små. Det som får en att vilja sjunka genom jorden. I duschen stannar han upp, pekar på supertjock naken kvinna och konstaterar "titta mamma, vad tjock hon är!" Så vad gör jag? Tar honom i hand och leder honom därifrån, förklarar tyst att man kan inte säga så. Det är säkert inte så kul för tanten som är så tjock, hon vet att hon är det och hon kan bli ledsen. Nästa gång han ser det kan han hellre prata om det med mig efteråt. Nåt sånt säger jag till honom och ser att det lite sjunker in i honom. Samtidigt, i ögonvrån ser jag att den tjocka tanten kommer, nu är hon på väg ut ur duschen. Och sonen, så lätt ger han sig visst inte. Viskar teatraliskt och tittar storögt på kvinnan. Utbrister - "men mamma varför är hon så tjock?".

Ridå. Hoppas hon hade vatten i öronen efter sin simtur!