måndag 24 september 2012

Jag växte upp...

 i Arvika, den lilla medelstora staden bara fyra mil från norska gränsen. Det är en ganska liten stad, många både jobbar och shoppar sina grejer i Norge. Eller Karlstad.
Jag bodde i Arvika hela min uppväxt fram till studenten då jag flyttade och sen aldrig kommit tillbaka annat än för sommarjobb och förstås för att hälsa på min familj som bor där.

Jag växte upp med mamma och pappa och lillebror och mina föräldrar byggde hus på landet när jag 6-7 år nåt. De byggde ett gult enplanshus i samma by som farmor och farfar, minns jätteväl att det där huset kostade en halv miljon och det var såååååå mycket pengar. Vi bodde i huset på landet ända till mamma och pappa skildes i fjärde klass och jag och mamma flyttade till ”stan”. Till en lägenhet. Jag bytte skola. Fick nya kompisar. Skrev brev till gamla kompisarna och hade brevvänner från Kamratposten. I lägenheten hade vi kabel-TV och det var dyrt att ringa rikssamtal.

 För ett barn som av olika anledningar har skilda föräldrar blir tillvaron en helt annan än för barnet som växer upp i kärnfamilj; så är det bara! Man har till exempel saker på flera ställen, man firar jul på olika sätt och kanske flera gånger. Födelsedagar likaså. Det blir liksom inte heller att ens farmor och mormor träffas annat än på ens egen student. Eller bröllop. Sånt som bara går att göra en gång! Vartefter tiden går för det här barnet så blandas mammas och pappas eventuella nya partners och kanske deras barn in i bilden och som barn kan man antingen protestera mot valet eller acceptera det och vara glad att de är lyckliga. Tro mig, jag har erfarenhet av båda!

Ja, många år har gått sedan dess och finns det lyckliga skilsmässor känns mammas och pappas som en sådan. Inte att jag skrattat och hurrat mig igenom det förstås utan mer för att de är vänner och fortfarande har kontakt med varandra och jag tror att de inte alltid pratar om oss.. Jag menar, livet kretsar inte Bara kring barnen utan de har andra intressen och samtalsämnen också. I och med deras gemensamma barn och nu barnbarn har de ju hur de än bär sig åt för alltid en stark koppling till varandra!
 I skolan var jag nog en medeltjej; ni vet den där tjejen som är ganska duktig men behövde plugga för att få bra resultat, den som hade kille ibland och rätt ofta var hopplöst förälskad i nån oftast äldre odåga. Ibland nån med moppe och ibland nån med Epa-traktor. Jag var den där tjejen som ledde barngympagrupper och sen halkade in på aerobic-spåret, efter jag gjort en ganska lång karriär som drillflicka i den lokala musikorkestern.. Den där tjejen som drömmer om att stora saker ska hända, inte bara det här småstadslivet (fler som drömt så?). Jag är tjejen med självlockigt hår och som jag idag kan få mardrömmar av när jag ser mig själv på kort från då.. Herregud vad var det för stylingprodukter mitten av 90-talet erbjöd? Och var det verkligen snyggt med Ball-tröjorna!?  Jag var den där tjejen som fick glasögon för närsynthet redan i fyran och var lyckligare än lyckligast när jag i nian fick linser!

Jag är uppvuxen med den värmländskaste dialekten som går att finna (tror jag..) och jag hittar gärna tillbaka till den när jag besöker Arvika eller pratar med min familj. Men att nu ha den dialekten till vardags, det känns efter alla år på annan ort inte längre helt naturligt. Tyvärr kanske men så har det blivit för mig!
(bilderna är mina och jag tog dem i augusti när vi senast var hemma. För Arvika är fortfarande och alltid hemma för mig!)

Det finns sidor i mig som gärna skulle bo i Arvika nu i vuxen ålder men av praktiska skäl är det liksom inte ett vettigt alternativ, arbetsmarknaden är tuff och familjeläget gör det inte heller helt bra att röra på sig. Det jag skulle vilja ha är närheten till mamma och pappa och resten av familjen. Att ha mamma på middag en tisdag eller åka ut till brorsan en lördagsförmiddag, gå en promenad med pappa efter jobbet. Såna saker. Nu blir varje Arvika-resa istället lite längre i tid och vi umgås friskt med nära och kära när vi är där. Det är ett bra alternativ det också - att vara arvikan fast mest på avstånd!

Detta var fjärde delen i ”Jag” som Elin fnulat ihop. Kolla hennes blogg för fler bidrag om ”jag växte upp.."

15 kommentarer:

  1. Fin läsning Sara, även om jag känner dig så finns det ju alltid mer att lära känna.
    kram Fina!

    SvaraRadera
  2. Skilda föräldrar är ingen höjdare. Jag har fortfarande svårt för jul och andra högtider för de är så förknippade med att kuska omkring än hit en dit. Jul hos mamma = nyår hos pappa... Tack för att du delade med dig!
    Önskar dig en fin kväll, Sandra

    SvaraRadera
  3. Gud vad du skriver bra! Vilken historia och vilken känsla man fick i läsningen! kram Helena

    SvaraRadera
  4. Tack för att du delar med dig :) Har själv haft turen att vxa upp med mina föräldrar som fortfarande hänger ihop. Inser att livet troligtvis hade sett mycket annorlunda ut om de hade separerat under min barndom. Men det låter trots allt som du har haft en fin barndom!

    Kram
    /Anna

    SvaraRadera
  5. Så fint att du vill dela med dig ;)
    Vackra bilder, Arvika är fint!

    kram kram Malin

    SvaraRadera
  6. Hey vad roligt med en personlig djupdykning! Tack för det :)

    SvaraRadera
  7. Vad fint du skriver!
    Och så rätt du har med det där om skilsmässornas båda sidor. Både bra och dåligt. Det är lite intressant tycker jag hur olika det sätter sina spår.

    Tycker det här är en så bra utmaning.
    Just att man kan dela med sig om man vill.

    Sov gott/Hannis

    SvaraRadera
  8. Vad fint du har skrivit... roligt att läsa lite mer om dej!
    Kram...

    SvaraRadera
  9. Kul att se att andra uppfattar staden vi växte upp i på liknande sätt... Då var jag inte så fel ute alltså!

    SvaraRadera
  10. Jag känner igen det där med att ha familjen, eller släkten åtminstone, på håll. Ibland rätt trist faktiskt. Det blir inte så spontant att träffas. Samtidigt som jag bor där jag vill bo.

    Så roligt att läsa mer om dig. Allt mer lär vi känna varandra :)

    Kramar

    SvaraRadera
  11. Vilket fint inlägg om din uppväxt. Jag kan också sakna närheten och vardagslivet med mina föräldrar och syskon, att bara kunna droppa in på en kopp kaffe eller så.

    SvaraRadera
  12. Väldigt spännande att läsa om dig och din uppväxt! Fint inlägg!

    SvaraRadera
  13. Härligt inlägg skrivet av dig. Är själv skilsmässobarn och känner igen biten med att man träffas bara på stora tillställningar och det kan bli lite hattigt. Arvika har man ju besökt en el två ggr i sitt liv verkligen en jättefin stad!

    SvaraRadera
  14. Kul att ta del av och att lära känna dig lite bättre! Eller snarare mycket bättre. Fint du skriver.

    Kram Lena

    SvaraRadera

Vad glad jag blir när du skriver en liten hälsning till mig!